Utblick Finland - lång tradition, god djurhälsa och resurssnål produktion av mjölk och nötkött

Lantbrukarens förmåga att anpassa sig blir allt viktigare i takt med klimatförändringar och att  befolkningens konsumtionsmönster förändras. Finland tillsammans med Nordens övriga länder är bland annat föregångare för ett långsiktigt och gediget avelsarbete med nötkreatur.

Jordens befolkning beräknas öka till nästan 10 miljarder människor till år 2050, vilket innebär ett betydande ökat behov av mat. Enligt prognoser från World Resources Institute motsvarar detta en ökning av kaloribehovet med 69 procent jämfört med 2006. Även om befolkningen i västvärlden skulle äta mer växtbaserad kost, förväntas konsumtionen av mjölk- och köttprodukter öka med 20–30 procent. Detta på grund av att levnadsstandarden i många länder samtidigt ökar.

Utöver utmaningarna med befolkningstillväxt och förbättrad levnadsstandard förändras även klimatet, och extrema väderhändelser blir vanligare. Europa är den kontinent som värms upp snabbast. Odlingsförhållandena kan förändras drastiskt på många platser. Jordbruket i både Finland och Sverige måste anpassa sig till en högre medeltemperatur och mer nederbörd som är ojämnt fördelad.  

Samtidigt ställer konsumenterna i allt högre grad krav på att livsmedelsproduktionen ska ha en etiskt hållbar grund. Djurskydd, jordhälsa och den minskande biologiska mångfalden väcker oro och påverkar konsumenternas köpbeslut, vilket tvingar hela livsmedelssystemet att agera. Konkurrensen om begränsade resurser har också aktualiserat frågan om djurfoder: är det rätt att föda upp djur på foder som människor själva skulle kunna äta?

Vi befinner oss i en globalt utmanande situation där vi måste producera mer och effektivare mat, men också göra det mer miljövänligt, med hänsyn till djurens och jordens välmående. Samtidigt måste produktionen vara lönsam för lantbrukaren. Hur ska detta uppnås? Och hur ser Finland på sin roll inom mjölk- och nötköttsproduktion?

Lång tradition av nötkreatur och vallodling i Finland

Vi börjar med att titta på det som är unikt för det finländska jordbruket. Mindre än 10 procent av Finlands markareal används till odling, jämfört med EU-genomsnittet som är över 40 procent. Animalieproduktion har traditionellt varit en styrka för det finländska jordbruket. Som världens nordligaste jordbruksland kan Finland inte konkurrera med skördenivåer i växtodlingen, särskilt inte jämfört med Centraleuropa. Dessutom är cirka en tredjedel av Finlands åkrar bäst lämpade för vallodling. Därför har nötkreatur en viktig roll, eftersom de är specialiserade på att utnyttja grovfoder tack vare sin unika matsmältning. Med nötkreatur kan de finländska lantbrukarna producera högvärdigt protein även från marker som inte lämpar sig för andra växtslag. Korna och vallen hör ihop. Också i svenskt jordbruk är kor och vall viktiga. Vallen är den största grödan och odlas på drygt 40 procent av åkerarealen.

Finland har också en förbättringspotential eftersom betesdriften har minskat. Den borde öka både för djurens välmående och för att gynna mångfalden. Framför allt södra Finland skulle behöva fler betande djur och en mer integrerad växtodling och animalieproduktion, vilket också skulle kunna förbättra Östersjöns kustvatten. Vallar är också viktiga för jordhälsan och näringsupptaget, vilket minskar erosion och näringsläckage till vattendrag. Vallar minskar även utsläppen från torvjordar, som är problematiska ur klimatsynpunkt. Mångsidiga vallar och betesdrift på naturbeten främjar den biologiska mångfalden. Betesdrift spelar också en viktig roll för att bevara hotade kulturmiljöer och bidra till ett rikt odlingslandskap. 

Finska djurgårdar bedriver en intensiv animalieproduktion, men trots det är djurtätheten i Finland mycket lägre än i många centraleuropeiska länder. Finland har inte heller samma problem som andra EU länder med höga nitratnivåer i grundvattnet eller ammoniakutsläpp från jordbruket. Finland har dessutom gott om vatten för olika ändamål – fem procent av mängden använt vatten går till jordbruket.  Sverige har också generellt god tillgång på vatten och även här använder jordbruket cirka fem procent av tillgängligt vatten. Vattentillgången varierar dock mycket mellan olika regioner av landet, beroende på vilka grödor som odlas och om det finns många stora djurgårdar.

Helhetsinriktad avel främjar djurens välmående

En annan styrka i det finländska lantbruket är fokus på djurhälsa och välfärd. Finland tillsammans med de nordiska länderna har väckt internationell uppmärksamhet genom samarbete och helhetsinriktat avelsarbete på mjölkkor. Detta har möjliggjorts genom omfattad datainsamling: utöver datainsamling om mjölkproduktion samlas också data om kornas fruktsamhet, hälsa och exteriör. Finska gårdar deltar i det så kallade avkastningskontrollprogrammet. Svenska gårdar har motsvarande deltagande i Kokontrollen. Avelsstrategin har gjort det möjligt att förbättra produktion, hälsa, fertilitet och hållbarhet.

Andra länder har successivt ändrat sina avelsprogram i enlighet med den nordiska modellen. Ett ensidigt fokus på avkastning har visat sig vara kortsiktigt och negativt för djurvälfärden. År 2019 infördes ett fodereffektivitetindex i nordisk avelsvärdering, vilket gör det möjligt att avla på djur som utnyttjar fodret bättre. Det stärker mjölkproduktionens miljömässiga hållbarhet och sänker kostnaderna för lantbrukaren.

Genomisk selektion och digitalisering ger nya möjligheter

Det nordiska mjölkkoavelsprogrammet är ett utmärkt exempel på ansvarstagande avel som även ger miljömässigt bästa resultat. Med hjälp av genomisk selektion och digitalisering kan kornas egenskaper förbättras, som tidigare var svåra att mäta. Med hjälp av sensorer och automation i ladugården samlas mer data, och ett vävnadsprov i samband med öronmärkning kan användas för att exakt bestämma ett djurs avelsvärde.

På finska forskningsstationer med nötkreatur testas 3D-kameror som kan identifiera individer, mäta kroppskondition och foderintag. Det finns även mätutrustning för att följa metanutsläpp per ko. Målet är att förstå sambandet mellan vomfunktion, grovfoder och metanproduktion – och att selektera för lågutsläppande kor. Men först måste vi säkerställa att det inte försämrar djurens foderutnyttjande eller välfärd. Sensorer kan också mäta beteende och aktivitetsnivå. Förhoppningen är att i framtiden avla fram resurseffektiva och välmående kor.

En ansvarsfull produktionskedja som exportmöjlighet

En styrka i den finländska produktionskedjan är att det mesta av nötköttet kommer från mjölkproduktionen: tjurkalvar, utslagskor och kvigor. Kor som inte lämpar sig för mjölkproduktion korsas allt oftare med köttraser. Avkommorna har bättre slaktegenskaper än rena mjölkraser. Miljöpåverkan från nötköttsproduktionen fördelas dessutom mellan mjölk och kött, till skillnad från länder med specialiserad nötköttsproduktion. Även i Sverige kommer det mesta nötköttet från mjölkproduktionen.

Men Finland är inte självförsörjande på nötkött – cirka 21 % importeras. Antalet mjölkkor minskar, och underskottet lär bestå. Samtidigt har antalet dikor (köttras) ökat något, men ännu inte tillräckligt. Trots att idisslare ofta pekas ut som miljöbovar är bilden inte svartvit. På marker som lämpar sig för vallodling, naturbeten och vegetationszoner för att skydda vattendrag så behövs idisslare.

Export med hållbarhet som konkurrensfördel

Finland har alla möjligheter att bygga ett kvalitetsvarumärke för hållbart producerade mejeriprodukter och nötkött. Dessa kan exporteras dit där behov, marknad och efterfrågan på hållbara produkter finns. I kombination med ökad ekologisk produktion där korna har tillgång till bete kan mervärdet av ett rikt landskap och naturbeten bli ännu större. Överraskande nog finns de närmaste exportmarknaderna precis intill: Sverige och Danmark är inte självförsörjande på nötkött och importerar redan från Finland.

Finland har länge fokuserat på nationell livsmedelssäkerhet, vilket kan inspirera Sverige som precis har börjat arbeta med detta. Länderna kan lära mycket av varandra då Sverige och Finland har liknande förutsättningar för att producera mjölk och nötkött med vallen som bas. Jordbruket i skogs- och mellanbygd har många likheter i de båda länderna. Att fokusera på sina styrkor är klokt – och något att vara stolt över.