Kartläggning av blåtunga BTV3 i svenska fårbesättningar

Virussjukdom som sprids med svidknott 

Blåtunga är en virussjukdom som sprids med svidknott (Culicoides spp.) till tama och vilda idisslare och kameldjur. Det finns ett flertal varianter – serotyper – av viruset. Allvarliga symtom är vanligast hos får, medan nötkreatur vanligen visar något mildare symtom. De arter av svidknott som kan sprida blåtunga förekommer i hela Sverige. I september 2023 påvisades blåtungevirus av serotyp 3, BTV3, i Nederländerna. Under 2024 spreds BTV3 i Europa, även till Sverige, Danmark och Norge. Hur sjukdomen breder ut sig och hur den påverkar djuren varierar i olika länder beroende på bland annat klimat, djurhållning och djurtäthet. Därför är det angeläget att kartlägga hur sjukdomen sprids och hur den påverkar i varje drabbat land.  

Sverige 2024 

I september 2024 introducerades BTV3 i Sverige, troligen via infekterade svidknott som spridits med vind från Danmark. I mitten av november hade smittan påvisats i cirka 370 besättningar varav 169 med får. De drabbade djuren fanns framför allt i relativt kustnära områden i Västra Götalands, Hallands och Skånes län, men även ett fåtal i Blekinge och Kronobergs län. BTV3 är en ny variant för landet, och därför saknades kunskap om hur sjukdomen drabbar djuren i detta område.  

Relativt få djur per besättning blev smittade 

I studien har G&D under januari och februari 2025 besökt 39 fårbesättningar som haft djur som har påvisat virusgenom i blodet för BTV3 under hösten 2024. Blodprov togs på max 60 djur per besättning och fanns det färre djur provtogs samtliga. Totalt samlades 1 570 blodprov in och analyserades på innehåll av antikroppar. Andelen vuxna djur som visade antikroppar mot viruset var 8,9 procent och bland får yngre än ett år var motsvarande siffra 4,4 procent. Resultatet stämde väl överens med den andel som djurägaren sett varit sjuka. Det var alltså ovanligt att fåren blivit smittade utan att insjukna och visa symtom. Djur som har haft blåtunga utvecklar sannolikt livslång immunitet, men projektet visar att även besättningar som haft sjukdomsfall har en hög andel djur som inte blivit smittade och dessa är därmed mottagliga för infektion. Det innebär att besättningar som konstaterat fall av blåtunga under 2024 kan drabbas av nya sjukdomsutbrott bland andra djur i besättningen under kommande år. 

Många olika symtom och enstaka döda eller avlivade får 

Sammanfattningsvis var det endast ett fåtal djur i varje flock som dog eller avlivades till följd av blåtunga under 2024. Nästan hälften av besättningarna hade inga döda eller avlivade djur. Tjugo besättningar hade mellan ett och fem döda djur och endast två gårdar förlorade fler än så. 
Symtomen som djurägarna beskrev överensstämde med de som rapporterats av veterinärer i samband med misstankeanmälan. Sjukdomstecknen såg mycket olika ut och de varierade även i svårighetsgrad. Vanligen såg djurägaren feber och nedsatt allmäntillstånd, svullnader runt nos, öron eller hela huvudet, salivering, och sår runt mule, i munnen och i kronranden. Ibland var hälta det mest framträdande problemet. Notera att symtomet med blå tunga, som gett sjukdomen dess namn, generellt är mycket ovanligt och noterades över huvud taget inte av djurägarna i de 39 besättningarna.  
Sjukdomsperioden i besättningarna angavs till mellan 0 och 20 veckor, i de flesta fall 1 till 4 veckor. Djurägarna noterade att de drabbade djuren ofta hade svårt att återhämta sig fullt ut och många hade ännu i januari/februari inte återfått normalt hull. 
Symptom för att djuret smittats med blåtunga varierar mycket och gör att den kan misstas för en rad andra sjukdomar. Allvarliga sjukdomar såsom mul- och klövsjuka och mindre dramatiska som parasitangrepp, orf och lunginflammation. Diagnosen blåtunga kan därför inte ställas utifrån bara symtombild utan måste fastställas genom att blåtungevirus påvisas i blodprov från sjuka djur eller vid obduktion. 

Skydd för djuren 

Resultaten visade att hos får äldre än ett år var andelen smittade något högre (8,9 procent) jämfört med yngre djur (4,4 procent). Det fanns ingen statistiskt säker skillnad mellan könen, även om andelen smittade baggar var något högre (10,5 procent) än andelen tackor (7,6 procent).  
Det var heller ingen skillnad i andelen smittade får om man jämför de som klippts under hösten 2024, oavsett tidpunkten, med de som inte klippts. Smittorisken visade sig alltså inte vara avhängig hur lång ull fåren hade. Resultatet ger ytterligare stöd för rådet att man bör i första hand vaccinera för att förebygga sjukdom.  
Andra länder har rapporterat att det har ingen eller obetydlig effekt att behandla med insektsmedel eller att stalla in djuren. Något lindrigare svidknottsangrepp kan dock förväntas efter att fåren stallats in under natten i byggnader med luftgenomströmning över 4 m/s, samt genom att man undviker knottrika beten. 

Sverige 2025 

Både G&D samt SVA förväntar sig en fortsatt spridning av infektionen i Sverige under betessäsongen 2025. Det är troligt att smittspridning kommer att starta tidigare och bli mer utbredd än under år 2024. Förloppet kan påverkas av klimat, djurtäthet men även av vaccinationsgrad. Högst smittryck förväntas under slutet av sommaren och på hösten (augusti‒oktober). 
Resultat från denna studie stöder budskapet att den enda tydligt verksamma åtgärden för en djurägare som vill skydda sin besättning från blåtunga är vaccination; en både arbetskrävande och kostsam insats. Tillgången på vaccin har tyvärr varit begränsad, vilket periodvis inneburit lång väntetid för djurägarna, men under maj månad har tillgängligheten avsevärt förbättrats. 

Kontakta veterinär 

Blåtunga är en anmälningspliktig sjukdom så om du som djurägare misstänker blåtunga ska du omgående kontakta veterinär som i sin tur sköter rapportering till SVA.