Typer av vaccin

Levande vaccin

I levande vacciner används levande (infektiöst) infektionsämne i en variant som inte ger sjukdom, antingen en naturligt ofarlig variant eller en variant som förändrats på något sätt i laboratorium. 

Fördelar med levande vaccin är att immunförsvaret aktiveras och uppfattar det likadant som ett vanligt infektionsämne. Detta medför att immuniteten oftast ger ett bra och långlivat skydd. 

Nackdelar med levande vacciner är att de är känsliga i hanteringen och kan ha kort hållbarhet. Det finns också risker med levande vacciner och de kan orsaka sjukdom om infektionsämnet på något sätt återfår sin sjukdomsframkallande förmåga eller om de används i fel dos. 

Avdödade vaccin

I avdödade vacciner har man behandlat infektionsämnet så att det inte längre är infektiöst. 

Immunsystemet reagerar normalt inte på ett sådant ”dött” infektionsämne då det inte uppfattas som en fara. Därför behöver det i avdödade vacciner finnas en hjälpsubstans som kallas adjuvans för att väcka immunsystemet så att ett immunförsvar mot infektionsämnet startas. 

Fördelar med avdödade vacciner är att de är säkra då de inte kan orsaka sjukdomen eller sprida infektionsämnet och att de ofta är tåligare i hanteringen än levande vacciner. 

En nackdel med denna typ av vacciner är att det ofta är en utmaning att aktivera en effektiv skyddande immunitet med hjälp av dem. 

Subenhetsvaccin

I subenhetsvaccin finns endast en eller några små delar av infektionsämnet i vaccinet. Dessa delar är utvalda på grund av att immunsvar som riktas mot dem är tillräckligt för att ge skydd mot sjukdomen i fråga. 

Exempel på sådana delar som kan användas i subenhetsvaccin är bakteriegifter, toxiner, från till exempel stelkrampsbakterier eller äggviteämnen från ytan av infektionsämnen såsom virus eller bakterier. 

Liksom för avdödade vacciner behöver subenhetsvacciner någon form av hjälp för att kunna uppfattas av immunsystemet. Detta kan ske genom att man blandar delarna med ett adjuvans och man får då ett helt ”dött” vaccin. 

En annan metod för att tillverka subenhetsvaccin är att använda arvsmassan (generna) för de skyddande delarna och flytta dem till arvsmassan i ett annat ofarligt eller försvagat infektionsämne. Resultatet blir ett förändrat ofarligt infektionsämne som förutom sina egna äggviteämnen också har de skyddande äggviteämnena på sin yta. Denna typ av subenhetsvaccin är vanligtvis levande och kallas vektorvaccin. 

En fördel med alla typer av subenhetsvacciner är att de inte kan orsaka sjukdom eftersom inte hela det sjukdomsframkallande infektionsämnet finns i vaccinet. 

En nackdel är att för många infektionsämnen är det fortfarande en utmaning att hitta de delar som kan ge tillräckligt bra skydd för att kunna användas i subenhetsvacciner. Subenhetsvacciner löper också en något större risk att bli inaktuella.

Nya typer av vaccin

I framtiden kommer säkert fler och nyare typer av vaccin också användas till lantbrukets djur i Sverige. Till exempel nukleinsyravaccin som covid-vaccinerna är.

Även vacciner som möjliggör att man kan skilja mellan vaccinerade och infekterade djur kommer att bli tillgängliga. Detta öppnar möjligheter  att både förbättra vaccinationsskyddet mot de sjukdomar vi har och att vaccinera mot fler infektionssjukdomar än vi kan idag.

Tillbaka till Överblickssida: Vaccination och Immunförsvar