Från reaktivt till proaktivt – Smittskyddskonferensen 2025 i sammanfattning
Smittskyddskonferensen 2025 samlade myndigheter, forskare, veterinärer och lantbrukare kring en gemensam fråga: Hur går svensk animalieproduktion från reaktivt till proaktivt smittskyddsarbete? Dagens budskap var tydligt, biosäkerhet måste bli en självklar del av vardagen på varje gård, i varje led och i varje organisation. Genom samarbete, förståelse för gårdarnas praktiska villkor och ett systematiskt arbetssätt kan både djurhälsa, ekonomi och livsmedelsförsörjning stärkas.
En gemensam strategi för ett starkare smittskydd
Konferensen tog avstamp i den gemensamma smittskyddsstrategi som SVA och Jordbruksverket antog 2024. Myndigheterna betonade att biosäkerhet måste gå från att vara något man reagerar på till ett arbetssätt som genomsyrar vardagen i hela kedjan. Trots att Sverige har ett gott smittläge så kan vi inte luta oss tillbaka då allvarliga sjukdomsutbrott fortsätter att drabba både djurhållning och samhälle. Fågelinfluensans rekordnivåer i Europa, salmonellautbrott och flera fall av andra allvarliga djursjukdomar i EU understryker att riskerna ökar och att samarbete, både nationellt och internationellt, är avgörande.
Biosäkerhet som en levande del av vardagen
Myndigheterna lyfte vikten av att djurhållare aktivt lever biosäkerhet, med gårdsanpassade rutiner och kontinuerligt förbättringsarbete. Forskningen visar att variationen i biosäkerhet mellan gårdar är stor och att kunskap inte alltid leder till handling. Förutsättningar, attityder och upplevd nytta påverkar i hög grad. Det finns inga garantier med biosäkerhet, men varje förebyggande åtgärd minskar riskerna. Ett återkommande tema var behovet av systemtänk och att alla som rör sig på en gård, ordinarie personal och besökare, måste följa samma rutiner och smittskyddsregler.
Lantbrukarnas erfarenheter och praktiska utmaningar
Lantbrukarnas egna erfarenheter speglade forskningens bild. Gris- och äggproducenter beskrev hur vardagliga val, personalbrist, infrastruktur och ekonomi påverkar möjligheten att hålla en hög biosäkerhetsnivå. Många små, billiga förbättringar kan ge stor effekt, medan större investeringar ofta kräver incitament från bransch och myndigheter. Producenterna efterlyste också bättre stöd kring nybyggnation för att undvika att brister byggs in från början samt bättre stöd för små- och medelstora producenter för att kunna återinvestera i sina anläggningar.
Organisationernas perspektiv: incitament och stöd i fokus
Djurhälsoorganisationerna betonade att ekonomiska incitament, tät dialog och praktiskt stöd är centrala för att biosäkerhetsrutiner ska bli verklighet i vardagen. Rutiner får inte bara bli dokument, ägarskap och förståelse behövs hos alla på gården. Flera lyfte vikten av att bredda perspektivet till fler djurslag och att stärka kunskapen inom småskalig produktion.
Implementering kräver beteendeförändring
Forskningen kring förändringsarbete visade att implementering kräver beteendeförändring och tydliga mål. För att en rutin ska sätta sig behövs återkoppling, motivation och möjligheter att utföra beteendet i praktiken. Effektiva åtgärder fallerar om implementeringen brister, och därför måste strategierna anpassas till målgruppen och dess vardag.
Lokal samverkan ger resultat
Ett pilotprojekt om gemensamhetsbaserat biosäkerhetsarbete visade att lokala forum där grannar samarbetar kan minska stigma, öka transparensen och leda till konkreta förbättringar. När lantbrukare är öppna med sina utmaningar och ser att grannar arbetar åt samma håll stärks motivationen att göra egna förändringar.
Veterinärens nyckelroll i det förebyggande arbetet
Veterinärens roll lyftes som helt central. Förtroende, lyhördhet och anpassning till gårdens ekonomiska och praktiska förutsättningar avgör om åtgärder blir genomförbara. Veterinärkårens arbetssätt behöver utvecklas för att bli mer proaktivt och långsiktigt.
I det avslutande panelsamtalet betonades att smittskydd är ett gemensamt ansvar. För att komma framåt behövs morötter snarare än piska, strukturerade arbetssätt, större samarbete mellan sektorer och en kultur av dialog och kunskapsdelning. Den lägst hängande frukten är ofta att göra det grundläggande, varje dag, och att alla aktörer samverkar med samma målbild.
