Mineralstatus hos växande ungnöt

Sammanfattning

Särskilt viktiga mineraler och vitaminer som bidrar till god ben- och skeletthälsa hos ungnöt är kalcium, fosfor, magnesium, koppar, zink, mangan, vitamin A och vitamin D. Trots att kliniska symtom på bristsjukdomar är relativt ovanligt idag förekommer brister. För att reducera riskerna för mineralbrist inom ungnötsproduktionen är foderanalysen ett viktigt hjälpmedel för att undersöka näringsinnehåll i grovfoder. Näringsinnehållet i grovfodret utgör grunden i foderstaten som balanseras med mineral- och kraftfoder i förhållande till ungnötens näringsbehov. Behovet styrs av ras, kön och tillväxttakt samt utfodringssystem och inhysning. Mineraler och vitaminer i fodret påverkar näringsupptaget och behöver balanseras för att undvika felaktig utfodring med risk för att brist eller överdosering uppstår. Vid misstanke om mineralobalans kan undersökning ske genom blodprov och/eller leverbiopsi vid en veterinär undersökning.

Mineraler och vitaminer till ungnöt

De mineraler som nötkreatur behöver inta varje dag delas upp i makro- och mikromineraler. Makromineraler deltar i flera av kroppens viktiga funktioner och bör tillföras i större mängder för att tillgodose djurets behov. Till makromineralerna räknas kalcium, magnesium, fosfor, kalium, natrium och svavel.

Mikromineraler, benämns även som spårämnen, finns i de flesta fodermedel och rena bristsjukdomar är därför ovanliga. Balansen mellan dem är däremot viktig, då överskott av ett spårämne kan ge brist på ett annat och symtomen kan likna varandra. Viktiga spårämnen för nötkreatur är koppar, selen, jod, mangan, järn, kobolt och zink.

Makromineraler

Kalcium är en makromineral med flera funktioner, bland annat att bidra till god ben- och tandhälsa men också för nervimpulsöverföring och blodkoagulering (Gård & Djurhälsan, 2016b). Kalcium har en viktig roll i benmineraliseringen och vid brist hos växande djur kan symtom visa sig som till exempel missbildningar av skelettet, utvidgade leder, hälta och stelhet. Högt intag av kalcium kan hämma upptaget av mangan. Baljväxter som lucern och klöver är naturligt rika på kalcium och bidrar till en normal skelettutveckling hos växande ungnöt. I jämförelse innehåller gräsensilage ofta måttliga nivåer, medan spannmål och majsensilage är mycket kalciumfattiga. Kalciumhalten i växten kan variera beroende på markens fuktighet och vid perioder av torka stiger kalciumhalten i gräset.

Fosfor  påverkar kroppens funktioner för muskler, proteinsyntes, DNA-uppbyggnad och våmmens mikrobproduktion. Det har också en viktig roll för benvävnaden och samverkar i kroppen tillsammans med kalcium. Brist på fosfor kan visa sig genom samma symptom som vid kalciumbrist. Brist förekommer främst i extensiva system vid betesgång och kan minska i växten vid långvarig torka. Eftersom fosfor samverkar med kalcium bör fokus ligga på att balansera kvoten mellan dessa mineraler (Ca:P-kvoten), som bör ligga mellan 1 och 2,5. I mer intensiva system är överutfodring mer vanligt och kan skapa en obalans i Ca:P-kvoten. En obalanserad Ca:P-kvot har visats kunna orsaka felaktig benväxt som i sin tur påverkar lederna i form av artroslika förändringar som kan ge upphov till smärta, stelhet och hälta. Ett högt fosforintag kan hämma upptaget av mangan från fodret. Från ett kostnads- och miljöperspektiv är det dessutom viktigt att inte överutfodra med fosfor. Fodermedel som är rika på fosfor är spannmål, ärt och åkerböna.

Magnesium är viktigt bland annat för benbildning, muskelfunktion och nervfunktion. Magnesium samverkar med kalium och för mycket kalium hämmar upptaget av magnesium. Akut brist på magnesium är vanligare i system med betesdrift än på stall. Trots det, kan brist förekomma i ungnötsproduktionen om fodret innehåller en stor mängd kalium. Därför är det viktigt att övervaka kvoten mellan dessa (K:Mg-kvoten), och som bör ligga mellan 4–8. 

Mikromineraler

Jod är viktigt för bland annat ämnesomsättningen och påverkar foderutnyttjandet hos nötkreatur samt behövs för att upprätthålla selennivåer i kroppen. 

Järn i låga nivåer kan leda till anemi, håglöshet, sänkt foderintag, bleka slemhinnor och minskad tillväxt. Vid brist på järn uppmärksammas detta oftast genom att djuret får försämrat utnyttjande av koppar och uppvisar då symptomen för kopparbrist.

Kobolt behövs bland annat i våmmens syntetisering av vitamin B12. Låga nivåer kan leda till minskad aptit och lägre tillväxt.

Kopparbrist kan ge en rad olika symptom som till exempel dålig tillväxt, låg fertilitet, förändrad pigmentering av pälsen samt påverkan på hjärnstam och ryggmärg. Rasskillnader kan ses hos köttraserna, Simmental och Charolais är känsligare för brist medan Angus kan i större utsträckning drabbas av kopparförgiftning. Höga halter av molybden och svavel kan binda koppar och göra det otillgängligt för djuret. 

Mangan är viktigt för benbildning och brist på ämnet kan i svårare fall ge deformerat skelett, översträckta leder samt förstorade och stela leder hos kalvar. Kalvar födda av kor med manganbrist föds ofta med svagt skelett, vilket ger en ökad risk för frakturer. Höga halter av kalcium och fosfor ökar behovet av mangan, medan höga halter av järn påverkar mangan negativt.  

Selenbrist kan ge upphov till muskeldegeneration, viktminskning och hjärtmuskelförändringar. Stelhet och plötslig hjärtdöd är andra symptom, men det kan även leda till nedsatt immunförsvar om nivåer i foderintaget är för låga. Djuren kan även uppvisa dålig tillväxt, diarré och problem med reproduktionen, såsom aborter, svagfödda kalvar eller dödfödslar samt minskad fruktsamhet. Selen påverkas mycket av andra mineraler där exempelvis jod gör att kroppen använder selen långsammare och hjälper på så sätt till att bevara nivåerna. Mycket selen kan i sin tur minska behovet av vitamin E. Höga halter av svavel kan försämra kroppens upptag av selen. Selenbrist kan uppstå på grund av Sveriges generellt selenfattiga jordar, vilket leder till att foder som odlas på dessa marker innehåller låga nivåer av selen. 

Zinkbrist kan leda till försämrad benmineralisering och skelettavvikelser som kan resultera i stelhet och en högre benägenhet för benavvikelser och frakturer. Zink ingår även i flera olika enzym som påverkar immunförsvaret. Hög andel koppar i foderstaten kan försvåra upptaget av zink.

Vitaminer

Vitaminer kan delas upp i fettlösliga (A-, D-, E-, och K-vitamin) och vattenlösliga (B-komplex och vitamin C), varav de vattenlösliga kan syntetiseras i nötkreaturets kropp och sällan behöver intas via fodret. 

Särskilt viktiga vitaminer för benhälsa är vitamin A & vitamin D. A-vitamin lagras i levern och frisätts vid behov i kroppen. Vitamin A är nödvändigt för benformation och kan vid brist leda till försämrad benutveckling. Grovfoder som består av främst gröna och gula växter, innehåller en form av vitamin A som i levern omvandlas till dess aktiva form. D-vitamin är nödvändigt för att kroppen ska kunna absorbera kalcium och fosfor, samt för normal funktion i benmineralisering. Djuren får i sig D-vitamin naturligt genom solens strålar men även till viss del om grovfoder förtorkats under soliga förhållanden . Brist på D-vitamin kan leda till sjukdomen rakitis, vilken innebär att kalcium och fosfor inte lagras tillräckligt i skelettet under uppväxten. Sjukdomen gör benen mjuka och kan orsaka felställningar som hjulbenthet eller krumma ben.

E-vitamin är viktigt för immunförsvaret och kan inte lagras i kroppen, vilket gör djuren i behov av kontinuerligt intag. Vid brist på vitamin E finns även risk för muskeldegeneration samt försämrad köttkvalitet. Vid utfodring av färsk spannmål bör man vara observant då det sker vissa biokemiska och enzymatiska processer och först när spannmålen varit lagrad en tid stiger nivåerna av E-vitamin i kärnan. 

K-vitamin behövs i kroppen för att stoppa blödningar. Bildas av mikroorganismerna i våmmen och brist är sällsynt.

B-vitamin finns i olika typer och tillsammans med C-vitamin är de vattenlösliga. Vid normal våmfunktion bildas dessa ämnen av våmmens mikroorganismer och behöver därför normalt inte tillsättas i fodret. Brist är därför ovanligt hos djur med en väl fungerande våm. Hos mjölkdrickande kalvar kan däremot en brist på vattenlösliga vitaminer uppstå, vilket gör att extra tillskott ibland kan behövas till unga kalvar. Det innebär att mjölknäringen även måste innehålla vattenlösliga vitaminer.

Mineralnivåer i levern

Undersökning av mineral- och vitaminnivåer hos nötkreatur genomförs på olika sätt beroende på ämne. Makromineraler lagras huvudsakligen i skelett och mjukvävnad och mäts via blodprov. Blodprov speglar dock främst den akuta balansen, medan långsiktiga nivåer bäst bedöms via foderstatens sammansättning. För mikromineraler som koppar, zink och mangan är levern det viktigaste organet att analysera, eftersom den fungerar som depå och därmed speglar djurens långsiktiga status. Levern används därför ofta i forskningsstudier vid bedömning av mineralstatus hos nötkreatur. Även vitamin A lagras i levern och kan analyseras där, medan vitamin D inte lagras i levern utan bedöms bäst genom blodprov. Detta innebär att leveranalys är särskilt användbart för mikromineraler och vitamin A, medan blodprov och foderstat är mer relevanta för makromineraler och vitamin D.

Framtida forskning om mineraler

Koppar och zink är bland de mest studerade spårämnena hos nötkreatur, eftersom de kännetecknas av låg biotillgänglighet och att bristsymptom förekommer. Att de har låg biotillgänglighet innebär att djuren har begränsad förmåga att tillgodogöra sig dessa näringsämnen från fodret, vilket ökar risken för brist trots till synes tillräckliga nivåer i foderstaten. Koppar är det mest studerade spårämnet hos nötkreatur, just för att gränsen mellan brist och förgiftning är mycket tunn men även för att koppar samspelar med flera andra spårämnen som molybden, svavel och järn. Hos unga djur är risken större att mineralbrist leder till kliniska symtom som hälta eller svullna leder, jämfört med vuxna djur. Det beror bland annat på att unga djur befinner sig i en intensiv tillväxtfas och växande djur påverkas i högre grad av mineralobalans. 

Trots att mineraler är viktiga i djurens foder finns det fortfarande stora kunskapsluckor. Till exempel vet man inte hur vanligt det är med brist på vitaminer och spårämnen hos svenska djur. De klassiska, tydliga symtomen på brist verkar vara relativt ovanliga idag, medan mer diffusa och svårtolkade symtom är svårare att upptäcka.

De studier som finns är få och fokuserar sällan på kvigor eller stutar, trots att även dessa kategorier ofta föds upp för slakt. Man vet alltså inte hur vanligt vitamin- och mineralbrist är hos dessa djur, och deras specifika behov för en god tillväxt är otillräckligt undersökta. Dessutom finns det många olika djurtyper och raser inom ungnötsuppfödningen, vilket kan påverka hur mineraler tas upp och hur behoven ser ut. Det behövs därför mer forskning för att få en bättre förståelse av dessa skillnader.

När det gäller olika vitaminer och mineralämnen i grovfoder påverkas de av till exempel odlingsplats och väderlek under odlingsåret, vid skörd samt påverkan från lagringsförhållanden. Specifik kunskap om förhållanden i nordiskt klimat behöver utvecklas och hur detta påverkar den svenska ungnötsproduktionen. Balans i djurens näringsintag uppnås idag via analys av grovfoder samt komplettering med lämpligt mineralfoder. Dagens utfodringsrekommendationer bygger däremot i stor utsträckning på amerikanska normer (NRC), vilka nödvändigtvis inte är optimalt anpassade till de svenska produktionsförhållandena. Behovet finns därför att anpassa rekommendationerna till de svenska förhållandena vad gäller klimat, jordarter, gödsling och djurtyp.

Artikeln är skriven av Gård & Djurhälsans medarbetare Caroline Eriksson och Vanessa Brodin; Produktionsrådgivare Nöt samt Anneli Larsson; djurhälsoveterinär Nöt.