Förlängt kalvningsintervall

Traditionellt har rekommendationen varit att ett kalvningsintervall ska vara runt 12 månader, bland annat för att varje ko då oftare är i tidig laktation (när kor generellt har som högst mjölkproduktion). Samtidigt finns andra aspekter att ha i åtanke när gården planerar kalvningsintervall och därmed när seminering ska påbörjas. Ta gärna hjälp av rådgivare för att värdera och planera om förlängt kalvningsintervall skulle fungera i din besättning.  

Aspekter kring förlängt kalvningsintervall

De flesta aktuella studier på förlängt kalvningsintervall har tittat på frivillig väntetid mellan 100 och 200 dagar, alltså hur många dagar efter kalvning som gården börjar seminera. Vid ett traditionellt 12 månaders kalvningsintervall är den frivilliga väntetiden ofta ungefär 50 dagar.

Mjölkavkastning och ekonomi

Genomsnittlig daglig mjölkavkastning har i studier visat vara lika hög för förstakalvare men äldre kor med alltför lång förlängning kan få något lägre mjölkmängd per dag. Förlängt kalvningsintervall kan vara mer, eller lika, lönsamt som de konventionella tolv månaderna. Foderkostnad och om korna har en tillräckligt uthållig laktation är de faktorer som har störst påverkan på lönsamheten vid förlängt kalvningsintervall. Det är dock svårt att dra allmänna slutsatser om lönsamhet eftersom alla gårdar har olika förutsättningar.

Möjliga fördelar

Sinläggning och kalvning innebär påfrestande förändringar för korna och kor har störst risk att bli sjuka i perioden runt kalvning. Längre kalvningsintervall ger färre kalvningar och övergångsperioder per ko, och därmed lägre risk för sjukdom även om kopplingen till hälsa inte är helt klarlagd. Förlängt kalvningsintervall och längre frivillig väntetid innan seminering är också kopplat till bättre fruktsamhet, som tydligare brunster och bättre dräktighetsprocent. Det kan också minska problemen med för hög mjölkavkastning vid sinläggning, vilket är kopplat till större risk för nya infektioner i juvret. 

Möjliga nackdelar

Längre kalvningsintervall, framförallt för äldre djur, innebär risk för att korna blir feta om de inte har en tillräckligt uthållig laktation. Det är i sin tur kopplat till flera problem i nästa laktation, både med energibalans, reproduktion och sjuklighet. Kor som inte har en tillräckligt uthållig laktation riskerar ge låg mjölkmängd i slutet av laktationen eller att sinläggas för tidigt och därmed få en för lång sinperiod. Det genetiska framsteget kan också bli något långsammare med längre kalvningsintervall, men den risken kan minskas om gården använder könssorterad sperma. 

Fler aspekter

Förlängt kalvningsintervall kan påverka djurflödena på gården, beroende på hur stor andel kor där strategin används och hur lång tid man väljer att förlänga det. Det produceras färre kalvar med längre kalvningsintervall vilket kan vara bra eller dåligt beroende på besättningens mål.

Generellt är Holstein bra på att producera mjölk länge, och det kan vara lättare att upprätthålla uthålliga laktationer med fler mjölkningar per dag än två. 

För gårdar med säsongskalvning och maximalt utnyttjande av bete finns fler aspekter att tänka på, läs gärna vidare i artikeln av Stelwagen med flera., 2024. 

Vilka kor lämpar sig för längre kalvningsintervall?

Ett längre kalvningsintervall är inte lämpligt för alla kor eller i alla besättningar. Forskning och utveckling pågår för att ta fram kunskap och praktiska beslutsverktyg om vilka individuella kor som förväntas kunna ha en lång, uthållig laktation utan att bli för feta. Än så länge verkar följande egenskaper vara till hjälp för att välja ut vilka kor som är lämpliga för ett längre kalvningsintervall;

• Laktationsnummer

  Förstakalvare är lämpligare än äldre kor då de har en mer uthållig laktation. De har därför lägre risk att bli för feta. 

• Mjölkavkastning

  Kor med hög mjölkmängd i tidig laktation har troligare även hög mjölkmängd i slutet av laktationen.

• Hull

  Kor med lagom lågt hull i tidig laktation har mindre risk att vara för feta i slutet av laktationen.