Ekologiskt proteinfoder – potential och utmaningar för svensk produktion
Ekologiska lantbruk är beroende av importerad soja för att täcka djurens proteinbehov. En ny rapport pekar nu på möjligheten att ersätta importen med svenska grödor, men vägen dit är kantad av utmaningar.
Ekologisk djurhållning i Sverige står inför ett dilemma: trots ambitionen att baseras på lokala kretslopp är den starkt beroende av importerad soja som proteinfoder, framför allt till mjölkkor och värphöns. En ny rapport från HIR Skåne visar dock att det finns möjlighet att minska detta beroende genom ökad odling av inhemska proteingrödor, men att det kräver både ekonomiska incitament och intresse från foderindustrin.
Sojaimporten till Sverige har under de senaste åren varierat mellan 29 500 och 53 000 ton per år, där mjölkkor står för omkring 70 % av användningen. Sojan, som ofta importeras från andra världsdelar, går emot grundprinciperna för ekologisk produktion, där lokala kretslopp och hållbarhet är viktiga ledord. Dessutom innebär importen en sårbarhet för hela produktionskedjan vid internationella kriser eller höjda priser på sojamarknaden.
Rapporten föreslår tre möjliga framtidsscenarier för att minska sojaimporten. Ett av de mest realistiska scenarierna innebär att idisslare, som mjölkkor och nötkreatur, utfodras med 100 % inhemskt ekologiskt proteinfoder, medan enkelmagade djur, såsom grisar och fjäderfä, får en kombination av 50 % svenskt och 50 % importerat foder. Detta skulle enligt beräkningarna minska behovet av sojaimport med upp till 90 % och ge en robustare livsmedelsproduktion i Sverige.
Mjölkproduktionen pekas ut som ett område där förändring kan ha stor påverkan. Då mjölkkor har ett högt proteinbehov, särskilt vid intensiv produktion, har sojafoder blivit ett enkelt sätt att höja proteinhalten i foder. Men rapporten visar att det går att ersätta sojan med svenska alternativ som åkerböna och ärter, utan att foderkostnaden per kilo mjölk ökar. Även om sojan bidrar till något högre avkastning, är inhemska grödor som åkerböna, ärter och raps jämförbara i pris och kan ge likvärdiga resultat i ekologisk produktion. För att lyckas krävs dock att lantbrukarna får stöd att ställa om, och att foderindustrin tar ett aktivt ansvar för att förbättra kvaliteten på svenska foderråvaror.
En stor utmaning för ekologisk grisproduktion är att den kräver proteinfoder med en hög aminosyrakvalitet. Det är svårt att hitta svenska alternativ som matchar sojans aminosyrasammansättning, särskilt för smågrisar. Här föreslår rapporten en successiv minskning av importen och att det görs tester av nya svenska grödor för att se vilka som kan vara konkurrenskraftiga på sikt.
Foderindustrins roll är avgörande för omställningen. Många foderföretag ser sojan som en kostnadseffektiv proteinkälla och har därför inte samma drivkraft att utveckla foder med svenska proteingrödor. För att åstadkomma en långsiktig förändring föreslår rapporten ekonomiska incitament för att öka svensk odling av åkerböna och ärter, som har stor potential att ersätta sojan i foderblandningar för idisslare.
Rapporten belyser också att många svenska gårdar, särskilt de med mjölkproduktion, redan nu har potential att helt övergå till svenska proteingrödor utan att öka arealbehovet för foderodling. Det kräver dock att lantbrukare får rätt förutsättningar för omställning, genom bättre avtal för inhemska grödor och fler mottagningsställen för spannmål och baljväxter. Dessutom föreslås att mejerier skulle kunna kräva soja-fria foderstater för att ytterligare driva omställningen och öka trovärdigheten för svensk ekologisk mjölk.
Sammanfattningsvis visar rapporten att en omställning till lokala proteingrödor är möjlig, men att det kräver en samlad insats från både lantbrukare, foderföretag och myndigheter. Med rätt insatser kan svensk ekologisk produktion bli både mer hållbar och mindre beroende av internationell import.
