Ekologiska foderstater med lokala eller globala proteinråvaror – konsekvenser för odling, foderstat, ekonomi och marknaden

Sammanfattning av rapporten

I ett projekt vid HIR Skåne har man räknat på foderstater i ekologisk produktion med globala fodermedel och jämfört det med foderstater med enbart inhemska foderråvaror. Beräkningar visar att det är möjligt att minska på importen av ekologiska proteinfoder och ändå upprätthålla en lönsam produktion. Mjölkkorna är stora konsumenter av det importerade proteinfodret, så strategivalet i utfodringen av ekologiska mjölkkor är det som påverkar importbehovet mest. Projektet visar även att det är möjligt att öka odlingen av proteingrödor i Sverige för att ersätta sojan. Intressen för branschen är dock svag för att stimulera en sådan utveckling. En grundprincip för ekologisk produktion är att den ska baseras på lokala kretslopp. Djurens foder ska i huvudsak odlas på den egna gården eller i närområdet och djurens gödsel är en betydelsefull resurs i odlingen. Det importeras dock en del proteinfoder till den ekologiska djurhållningen och importen domineras av soja. Branschorganisationen Foder & Spannmål är den bästa källan till en uppskattning av hur mycket ekologisk soja som importeras till Sverige. Importen av ekologisk soja har under perioden 2018 till 2022 pendlat mellan 29 500 och 53 000 ton per år. Som högst under perioden var den 2019 med cirka 53 000 ton och som lägst 2022 med 29 500 ton. Av den sammanlagda importen av ekologisk soja går cirka 70 procent till mjölkkor, 20 procent till värphöns och 4 procent till gris. Användningen av soja i fodret vid ekologisk nötkötts- och lammproduktion är försumbar. I slaktkycklingproduktionen används en del soja, men eftersom omfattningen av denna produktion är mycket begränsad blir andelen av den totala användningen mycket liten. Mjölkproduktionen använder mest soja och typfoderstater presenteras för 3 avkastningsnivåer i förhållande till om man väljer lokala svenska foderråvaror eller globala foderråvaror. Foderkostnaden för de två alternativen blir likartat och även arealbehovet för foderproduktionen, vilket var förvånande. Det visar sig att skuggarealet för att odla den importerade sojan är lika stor som arealbehovet för proteingrödor odlat i Sverige. Beräkningar i projektet visar att det med god marginal skulle finnas utrymme för att öka odlingen av proteingrödor i Sverige så att hela importen av soja kunde ersättas. Största potential gäller åkerböna/ärtor med en ökad areal från cirka 16 000 ha till 44 500 ha där ökningen är störst för åkerböna i söder Sverige. En realistisk strategi för att öka den inhemska proteinförsörjningen är ett scenario med 100 procent svenskt ekologiskt proteinfoder till idisslare och 50 procent svenskt ekologiskt proteinfoder till enkelmagade djur. I dagsläget är import troligen nödvändigt för att uppnå en tillräcklig mängd foder med bra aminosyrasammansättning i fodret till grisar och fjäderfä. Denna utveckling måste dock stimuleras eller regleras på något sätt då det saknas vilja och förmåga inom foderindustrin att vara katalysator för att öka användningen av inhemskt odlade proteingrödor i den ekologiska djurproduktionen.