Fika med Piggfor - utfodring av gyltor

Gyltorna är gårdens framtid – de ska bli de kommande suggorna som ska producera alla smågrisar, därför behöver de tas omhand på allra bästa sätt. I svenska besättningar behövs relativt många nya rekryteringsdjur då många av de unga suggorna slås ut för tidigt. Problematiken kan grunda sig i att man inte helt lyckas med uppfödningen av gyltorna så att de blir hållbara och stannar i besättningen längre. Därför bör man ta hand om de nya rekryteringsdjuren redan från start. Gyltorna är förhållandevis få i besättningen och behöver mer särbehandling än vad de ofta får, inte minst gällande foder. 

Fram till 30 kg

Fram till att gyltan väger 30 - 50 kg kan man ge ett vanligt tillväxtfoder, och i allra värsta fall fungerar ett slaktgrisfoder. Vid utfodring av gyltan ska givan vara mindre än för en slaktgris. Gyltorna ska oavsett foder de går på ha en något lägre foderkurva än slaktgrisarna. Tillväxten bör vara begränsad för att bland annat skelettet ska hinna utvecklas och att gyltan ska få en robust och stark kropp under uppfödningen. 

Från 30 kg gylta

Antingen rekryterar besättningen själv och tar fram egna gyltor eller så kan man köpa in rekryteringsdjur, till exempel 30 kg ämne. Utfodringsstrategin är densamma oavsett rekryteringsform. 

Gylt- eller suggfoder
Från 30 - 50 kg behöver gyltan ett bra gylt- eller suggfoder med högre mängd vitaminer och mineraler. 
Viktigt att gyltan efter 50 kg inte utfodras med ett slaktgrisfoder. Vitaminer och mineraler i det fodret är inte tillräckligt för en gylta som lever längre än en gris som ska gå till slakt. När gyltan väger 120 kg måste hon ha en god mineralisering och större fettreserver än en slaktgris. 

Tillväxt
Att tänka på är att gyltorna inte får växa för fort. Gyltorna har samma genetik och tillväxtpotential som slaktgrisarna och behöver begränsas något. Det är då en balansgång att inte råka ut för produktionsstörningar som till exempel svansbitningar om givan begränsas för mycket. En ytterligare utmaning kan också uppstå om besättningen har alternerande återkorsning, med gyltor som består av olika stor andel av olika raser. Olika raser har olika ätbeteenden som bör tas hänsyn till vid utfodringen. Viktigt under hela uppfödningstiden är att se till att inte några djur stjäl foder från andra djur och att alla får den mängd som är optimal för en hållbar uppfödning. En lösning kan vara att föda upp djur av olika raser separerade. 

Utrymme
Under hela gyltans uppfödning kräver hon lite extra plats och glesare beläggning än slaktgrisarna. Detta för att ge förutsättningar för få ett starkt skelett som hon får genom rörelse.

Betäckningen

Flushing
Cirka en vecka innan betäckning kan man arbeta med flushing, att ge extra foder, för att få gyltorna att producera fler ägg och därmed få en större kull. 

Efter betäckningen
Gyltan är ett ungt djur som inte bara ska ha näring till sina foster eller senare till sin kull utan även för sin tillväxt. En sugga växer fram till sin tredje eller fjärde grisning. Samtidigt är gyltan inte så stor som en fullvuxen sugga och därmed har hon inte samma underhållsbehov, så mängden foder skiljer inte så mycket mellan gyltan och suggan. Dock har gyltan inte en digivning att återhämta sig ifrån och behöver inte den extra giva suggorna behöver för att återställa hull och kondition. 

Grisningen

Gyltan är mindre än de fullvuxna suggorna och har ungefär 90 % av suggornas kapacitet att äta. Det bör man ha i åtanke om gyltan har lika många smågrisar som suggorna och se till att hon får i sig tillräckligt med näring.

Viktigt att gyltan inte får för lite mat och därför kan hon gå på samma norm som suggorna under digivningen. Ofta har hon lika många smågrisar som suggorna och behöver lika mycket foder, men att man får vara beredd på att hon inte orkar äta lika mycket.

Det är också viktigt att se till att hon dricker tillräckligt med vatten.

Har man ett foder med en lägre aminosyranivå kan man stötta upp med tillskott till gyltorna. Det kan vara bra att skapa ett system i besättningen där man har extra koll på gyltorna så de inte slutar äta. Många gånger är det förstagrisarna som råkar illa ut i betäckningen när de kommer tillbaka från digivningen. I gruppen är de minst och svagast och under digivningen har de tappat mycket av sina reserver, muskler och skelett, och därmed finns en risk att de till exempel fläker sig. Genom att inte blanda stora suggor med förstagrisare kan detta förebyggas.

De sista dagarna under digivningen tar hårt på gyltorna och genom att avvänja någon dag tidigare, om smågrisarna är robusta för att klara det, kan man öka chanserna till ett längre produktivt liv. Här kan man vara kreativ samtidigt som man använder sitt djuröga.