Sök

En lantbruksverksamhet betraktas som miljöfarlig enligt miljöbalken om den använder mark, byggnader eller anläggningar på ett sätt som kan orsaka utsläpp till mark, luft eller vatten, eller på annat sätt medför risk för skador på människors hälsa eller miljön. Beroende på lantbrukets storlek och påverkan delas dessa verksamheter in i tre kategorier: U-, C- och B-verksamheter, där U-verksamheter har den lägsta miljöpåverkan och B-verksamheter den högsta.

En lantbruksverksamhet betraktas som miljöfarlig enligt miljöbalken om den använder mark, byggnader eller anläggningar på ett sätt som kan orsaka utsläpp till mark, luft eller vatten, eller på annat sätt medför risk för skador på människors hälsa eller miljön. Beroende på lantbrukets storlek och påverkan delas dessa verksamheter in i tre kategorier: U-, C- och B-verksamheter, där U-verksamheter har den lägsta miljöpåverkan och B-verksamheter den högsta. 

En lantbruksverksamhet betraktas som miljöfarlig enligt miljöbalken om den använder mark, byggnader eller anläggningar på ett sätt som kan orsaka utsläpp till mark, luft eller vatten, eller på annat sätt medför risk för skador på människors hälsa eller miljön. Beroende på lantbrukets storlek och påverkan delas dessa verksamheter in i tre kategorier: U-, C- och B-verksamheter, där U-verksamheter har den lägsta miljöpåverkan och B-verksamheter den högsta. 

Att hantera kemikalier och farligt avfall på ett säkert sätt är viktigt för att skydda både människors hälsa och miljön. Det gäller alla kemikalier som exempelvis växtskyddsmedel, diskmedel, desinfektionsmedel, drivmedel med mera. Felaktig förvaring kan leda till allvarliga konsekvenser som förorening av mark och vatten, samt risker för de som arbetar med dessa ämnen. 

Att lagra stallgödsel är viktigt för att använda växtnäringsresursen på bästa möjliga sätt. Verksamheter med djur måste följa miljöbalkens hänsynsregler  för att minimera negativ påverkan. Det är nästan alltid kommunerna som har tillsynen och inspekterar om lagringen följer lagkravet. Här går vi igenom grundkraven och olika metoder för lagring.

Frigående envåningssystem, även kallade djupströbäddssystem, är en inhysningsform där hönsen hålls fritt på stallets golvyta.

Flervåningssystem, ofta kallade aviärer, är en vidareutveckling av envåningsystemen och erbjuder hönsen flera nivåer att röra sig mellan. Dessa system gynnar både djurens naturliga beteende och effektiv utnyttjning av byggnadsytan, vilket gör dem attraktiva.

Frigående inomhus med tillgång till utevistelse tillgodoser både djurens behov av rörelse och frisk luft samt konsumenternas efterfrågan på ägg från djur med tillgång till utevistelse.

Inredda burar ger hög hygienisk standard och låga produktionskostnader, men med begränsningar i hönsens beteendemöjligheter.